Mitt inre Jabboks vad?

Vad gör man egentligen när hela ens identitet plötsligt drabbas av ett meteoritnedslag av känslor? Allt man trodde var färdigt och klart rubbas plötsligt och saker som tidigare var självklara belyses helt plötsligt i ett nytt ljus... (Från ovan? Eller är jag bara ovan?)

Jag vaknade igår morse med ont i ena höften utan oförklarig anledning.
Måste har sovit konstigt.

Hela min helg har ägnats åt min allra bästa väns diakonvigning och förberedelserna inför den. Handla mat inför mottagningen efter vigningsgudstjänst, tillredandet av mat, supé hos biskopen, träna på att ikläda S sin nya stola... Och så själva gudstjänsten med efterföljande lunch, såklart.
Det var en mycket stilig och stolt diakon som lämnade 6 års studier bakom sig idag. Med tårfylld stämma avlade (läses AV-LADE) han sina löften i Karlstads domkyrka tillsammans med fem andra kandidater som skall ut i tjänst i stiftet. Att få vara med och assistera honom under denna högtidliga, och framförallt livsomvändande, ritual var mer än en ära för mig.
Det var MYCKET mer än ett uppdrag.
När gästerna hade lämnat festligheterna och jag var lämnad själv med S, provade jag för skojs skull hans nya ämbetsdräkt. Kaftanen. Det vackraste plagg som gjorts av människohand! Jag blir helt GALEN så fort jag ser en präst eller diakon i kaftan! Jag förstår att det är den eviga högtidsdräkten för dem efter att de vigts.

När jag såg mig själv i spegeln med kaftanen så förstod jag varför jag tycker det är så vackert.
Jag förstod även då att min onda höft inte berodde på dålig sömn.
Snarare på ett mycket bryskt uppvaknande...