Tre år av smärta är över

Jag slänger skolväskan på golvet och ropar "HALLÅ!"
Jag öppnar dörren in till köket och omsluts av doften från nybakta kanelbullar. Igen.

"Det finns med vanilj i också" svarar du redan innan jag hunnit fråga. Du tittar fram med ett leende under din vita bakningssjalett. Framför mig på bordet står ett bord smetfullt av bullar och tekakor. Du torkar svetten i pannan efter en dag i värmen från ugnen. Strax efter mig och brorsorna kommer pappa vid fyratiden, som väntar in sin eftermiddagsfika samt dagliga "skvallerstund" om arbetsdagen.

"320 bullar och 180 tekakor blev det" rapporterar du lagom till påtåren. Herregud, är det enda man tänker.


Men det är såhär jag kommer minnas mamma.
Den runda, bullbakande arbetardottern med minst sagt bestämda åsikter. Samma mamma som alltid gjorde pussmun när Claes Elfsberg läste upp nyheter eller som blev helt salig när hon och pappa fick biljetter till Helmut Lotti av mig i julklapp.

Jag lägger undan minnena av en kvinna med ont i kroppen och som förlorade håret både en och två gånger av alla cellgifter. Jag tänker glömma all den smärta jag såg i hennes ögon när jag satt vid hennes sida en sista gång när hon var i livet. "Gråt inte mer, mitt barn."

Sov gott, lilla mamma.
En dag ska vi dansa i solen igen till tonerna av "La Paloma" och när vi blir trötta så äter vi glass med karamell-likör på toppen.

Det kanske tar ett tag innan vi är där, men efteråt har vi evigheten tillsammans.


Du möter oss ej mer som förr
Välkomnande därhemma Vid hemmets kära dörr
Där hörs ej mer din stämma
Din plats är tom vid fönstrets karm
Där du oss väntat ofta
Kring Din gestalt, din blick så varm
Blott minnets rosor dofta

Kära lilla Mamma, nu är din strävan slut
All smärta den är borta och du får vila ut
För allt vi vill Dig tacka för kärlek rik och stor
För omsorg och all möda
Tack kära lilla Mor...