Det är mycket i skallen som rör sig nu. Mer än vad jag tror att jag klarar, men där jag inte klarar mer tar någon annan vid. Det är den tron som får mig att hålla huvudet ovanför ytan.
Men det känns som om huvudet snurrar av tusen olika anledningar.
Jag kom hem från Ecuador den 12 september, men den mentala landningen håller fortfarande på. Intrycken ska sorteras, bilderna ska in på datorn och efterarbetet måste komma igång!
Solidaridad, solidaridad, solidaridad...
Situationen på jobbet är fortfarande skit, luften har i princip gått ur mig helt och hoppet om bättring sedan alla sammansvetsande försök är tillintetgjort av "bakåtsträvarna".
Och sorgen efter mamma har knappt börjat, känns det som. Det kommer dagligen tillfällen då jag tänker på henne och blir tårögd. Ord som "aldrig mer" dyker upp hela tiden och jag påminns om att hon inte finns längre när jag t ex vill ringa någon som kan ge mig tips på hur jag ska sy Halloweenklänningen. Eller när jag har frågor om vad som gör hennes bullar så extremt goda.
Nä just ja, tänker jag i nästa sekund.... Det går inte att ringa mamma längre. :(
DET är anledningarna till att jag inte varit här på länge.
Men tro mig, jag kommer komma tillbaka oftare i framtiden.
Kramar i miljoner!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag älskar dig och finns om du vill ha en stor famn.
Jag kan lyssna om du vill,
vill du hellre "bara" prata om annat så gör vi det.
Annars sitter jag bara tyst vid din sida och vi kan lyssna till varandras andetag.
Kramar din Lena
Sorg är svårt, och du vet att jag finns och att det bara är att höra av sig.
Tråkigt med situationen på jobbet också jag börjar tro att jobbkonflikter inte kan få lyckliga slut....tyvärr.
Ta hand om dig
Många kramar Diana
Jag finns här för dig. Men jag lovar att din mamma är med dig nu mera än någonsin. Jag är säker på att hon sitter på ett underbart moln och ler mot dig. Hon är stolt att du är den du är! För du är fantastisk...
Bara för att du är du!!!
många kramar din sara
Skicka en kommentar