Big no no's are big go go's

Människan är en paradox varelse, det är min fulla övertygelse.
Hon kan älska en annan människa, men på samma gång bedra. Hon kan inge förhoppningar om lycka men sedan svika så att hjärtat brister. Hon kan betala tv-licens men på samma gång ladda hem låtar från nätet.
Självklart är inte jag ett undantag, jag kan nog falla in i alla ovanstående exempel. Men jag har kommit fram till den allra bästa av mina paradoxer, nämligen att det är positivt att säga nej.

Jag kommer ofta på mig själv för sent med att vara en "låt gå"-människa allt för ofta. I jobbet har det hänt ett par gånger för mycket, vilket har lett till att jag mått dåligt och känt mig förbisedd i slutändan. Jag står inte upp för mina egna behov, varför skulle mina kollegor behöva det i så fall?
På privatplanet tycks jag även ta en del skit också. Obefogat. Har fått agera dörrmatta då det "inte känts logiskt" att ringa mig när det varit fest på G eller liknande. Ja förutom när det ska vara stooor fest, för då kan vi låta Sara både handla, laga mat, diska och agera värdinna för alla som VI vill husera!
Men nu känns det ju som om det är nog, och jag har tagit ett stort steg framåt vad det gäller att säga NEJ på riktigt.

Under en utvärdering på jobbet sa jag ifrån på skarpen och punktade sakligt och korrekt hur jag kände. (Man kan inte annat än att älska det postmordernistiska sättet att utvärdera! "Min känsla är att..." Oantastligt, ha ha!)
Och det gick ju faktiskt vägen! Mina kollegor åt inte upp mig eller skällde på mig för att jag kom med kritik.
Och det bästa av allt är att det kommer gå lättare nästa gång att säga nej. ;)