Det är nu sex månader sen du låg där, så fridfull och lugn på din bädd.
Det syntes i ditt anlete att nu, nu var det din tur.
Din kamp var över, och du hade stridit likt en lejoninna på Afrikas savann.
Det var i ditt sista andetag som du signalerade ditt jordelivs farväl,
och världens ögon kunde blott beskåda dig gå.
Ditt direkta arv blev en maktlöshet och tomhet som vi fick axla.
En blomma i din hand och ett enda skrik i hjärtat...
"VARFÖR?!"
279 dagar bar du mig, och 10 000 dagar fick jag med dig.
De första 180 dygnen utan dig?
Dagar utan mening, nätter utan sömn, en vandring utan stig.
Ett själsligt ökenlandskap med oaser av tårar.
En dag är vi vid varandras sida igen, mamma. Då stillar du min törst och leder mig.
Igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Kära Sara.
Är det redan ett halvt år sedan. Du och hela familjen finns i mitt huvud.
Kram från Stina
Vad vackert skrivet! Kramar Petra
Tänk så fort tiden har gått.Du finns i mina tankar.Kramar från L
Tänker på dig och din familj!
Du är stark Sara!
* Kramar *
Hej Sara! Vad fint du har skrivit om din älskade mamma. Hoppas du kan finna någon tröst i alla dom dagar ni faktiskt fick tillsammans.
Här hemma har familjen utökats med en "lille-bror". Han föddes på USÖ förra fredagen, så nu är vi 4 i familjen.
Sköt om dig! Kram/Maria, Jonas, Alice och lille Vidar
Bär minnena med glädje och stolthet. Vårda dem ömt.
Men framförallt ta väl hand om dig. Du är här och nu.
Kram Sara.
Skicka en kommentar