Måste man byta namn till Glenn nu???

Äntligen.
Mina damer och herrar, tillåt mig presentera mig själv!
Sara Eriksson Olivers, alldeles snart blivande församlingspedagog i GÖTEBORG!!!!
Jepp, ni läste helt rätt! Den lilla, lilla flickan från landet hade visst något att komma med i den stora, stora staden på västkusten.
Onsdagen den 3 juni kl 13 stapplade en mycket nervös 28-åring in på församlingshemmet och sökte de som ville korsförhöra henne (extra roligt att skriva korsförhör när det gäller anställning i kyrkan ha ha...till råga på det är det en ordvits, typiskt göteborgskt hi hi!)
Kvällen därpå ringde kyrkoherden och meddelade att de ville ha mig som medarbetare.
"Va?! MIG?! Är du säker på att du ringt rätt person?" var min första tanke. Men i verkligheten jublade jag rakt i örat på honom och skrattade hysteriskt då jag inte riktigt förstod att det var sant.

Lilla, lilla jag... Jag är otroligt stolt över mig själv och förstår att jag faktiskt duger till någonting. Självförtroendet i min profession som pedagog har stigit till höga höjder. Nu hoppas jag på att jag kommer till ett arbetslag som kan skänka glädje och kraft, ett barn- och ungdomsteam som ger lika mycket som de tar samt att jag inte kommer bli utnyttjad mer för att min livssituation ser ut som den gör.
Aldrig mera något "om jag tar VAB, får du göra allt slabb" i ansiktet. Det tolererar jag inte!

Den församlingen jag fått tjänst i, är enligt en vän inom samma samfällighet känd för två saker: ett stort utåtriktat arbete samt en god arbetsledning.
En högst unik församling inom Svenska kyrkan i så fall, jag kan skatta mig lycklig.

Men det skär i min själ att lämna "mina barn" som jag kommit att kalla dem. Alla mina fina ungdomar som jag håller av så oerhört mycket. De som gett styrka, kraft, kärlek, ja till och med råd i vardagsbekymren! De kommer alltid finnas i mitt hjärta, och jag hoppas att jag finns med dem. Men som jag sa när vi hade vår avslutningsmiddag i veckan: All good things must come to an end. Så även med det bästa som hänt en.
En mycket god vän har sagt en gång att möten vore ingenting värda om det inte gick att skiljas från dem.
Och visst är det så. Även om jag innerst inne vill ta med alla under armen till min nya församling. Men som sagt.
Äntligen.

Älskade vänner, kramar till er alla!