Att se döden i vitögat

Klockan slog kvart över fem på hans rum och vi stod handfallna vid sidan av hans säng.
"Inte är han... Nä, det kan väl inte vara så? Eller...andas han?!"

Bara en halvtimme innan hade han tappat gaffeln och det var då som vi reagerade på att han var totalt slapp i kroppen. Han svarade på tilltal, men knappt något mer.
När han var på sitt rum igen kämpade han inför varje andetag.
Vad kan man göra mer än att larma de som larmas ska?!

Jag kunde bara stå bredvid och se på när livsanden sakta kröp ur hans åldrade kropp.
Det får inte vara sant, det får INTE vara sant! Det blir ju MITT fel, det är ju under MIN vård han går vidare!
Skuldbetyngda tankar som jag inte ens är ämnad att ha, men som ändock smyger sig på i ett sällsynt tillfälle som detta.
Två ensamma vikarier, utan ett tränat öga på samma skift. Självklart händer det värsta tänkbara.

Klockan slog kvart över fem och nu fanns han inte längre mer på den här sidan.
Hans ögon öppnades aldrig igen, hans bröstkorg förblev stilla.
Hans kamp tog slut och jag kunde inte strida för hans sak på slutet.

Hans död förblir nu alltid i mitt liv.
Minnet av hans fridfulla anlete som tog en sista djup suck inför mina ögon.
Kvart över fem.