Avskedsseglats och tillägnan till mina "barn"!

Idag var en dag som är svår att beskriva, vare sig med ord, ton eller bilder.
Sista dagen på jobbet med konfirmation av sommargruppen. Till råga på detta hade en del av ungdomarna i ungdomsgruppen kommit dit för att även säga farväl till mig.
Jag har aldrig känt mig som en större förrädare i hela mitt liv, men på samma gång så är det också ett bevis på att jag rent av är en bra församlingspedagog.

Självklart är uppbrott alltid tunga, svåra och jobbiga på grund av att man både skiljs åt men också för att man inte riktigt vet vad som väntar i framtiden.
Jag har gråtit floder och gråter fortfarande. Självklart byter jag inte jobb på grund av ungdomarna, det vore det SISTA jag skulle lämna arbetet för! Men man kan ändå inte låta bli att känna sig hemsk som lämnar något man ändå ägnat tre år till att bygga upp och sedan bryter. Men just nu i mitt liv måste jag ändå ta till vara på möjligheten att resa medan jag har vind i seglen, när inget binder mig för tillfället i form av man eller barn. Det är förhoppningsvis den sista gången jag har den här möjligheten att vara så "ego" att bara dra utan att behöva ta hänsyn till någon annan.

Men jag bär med mig mängder av minnen! Var och en av ungdomarna är ett minne i sig, och jag kan nog skryta med att jag kan se hur jag influerat en del av dem att våga vara den de är. Jag har aldrig haft ett så roligt arbete som det med ungdomarna! Jag är så glad att jag fått träffa alla dessa individer. Jag har fått ett stort utbyte av både ord och tankar, men även av den hysteriska "kyrkhumor" som vi delat. Vår egen Spader Kung och hans underbara kommentarer som "prata inte om dig själv, det blir gjort när du gått" eller alla hans fantastiska spanskacitat. :)

Oavsett hur mycket jag gnällt på arbetsmiljö genom åren, så finns det alltid saker som väger upp precis allt elände och som återigen pålyser en om varför man gjort det yrkesval man gjort.
Jag fick ett "tal i brevform" av en ungdomarna som trodde det skulle bli för jobbigt att säga det själv. Han överräckte det med tårfyllda ögon, och jag kan meddela att bara gesten gjorde att mina ögon också svämmade över ett par gånger om.
När jag sedan läste brevet som han skrivit höll mitt hjärta på att gå sönder. Jag vill dela med mig av valda delar så ni förstår varför:

"Så Sara, det finns nog inte ord för hur mycket du har påverkat mitt liv. Jag skulle kunna göra en lista över alla saker som du gjort för mig, men det skulle ta mig en livstid, och även fast jag är ynka 17 år så vet jag i alla fall en sak: du är min förebild i de flesta aspekter."
"/.../du är verkligen en blinkande neonskylt för dem som letar efter ett hem, en borg som är säker eller en plats där de kan bilda familj utanför sin egen/.../och du är som den storasystern som jag aldrig riktigt haft /.../och dessutom hjälpt mig att hitta min egen tro som kristen i ett modernt svenskt samhälle.

Känslorna är så otroligt dubbla! Det här är ju på ett sätt det jag velat uppnå med mitt arbete, så då är jag ju färdig med det jag anställdes för...eller?
Och på samma gång kittlar mitt nyfikna inre mig och undrar hur framtiden blir! Finner han en fördjupning i livet? Stannar han kvar även om jag lämnar hamnen?

Han valde att signera brevet med hälsning från "lillebrorsan".
Det självförtroendet det lilla ordet gav tar jag med som galjonsfigur på min avskedsseglats. Nästa gång jag kastar ankaret är jag på en annan plats, men ändå är ni alla med mig. För ni har ju format mig också till den jag är!


Jag vill ägna alla mina tankar under dagen som ett enda stort tack till "mina barn".
Tro inte att detta är slutgiltligt avsked... "I'll be back" som den där tyske skådisen säger! ;)
KRAMAR ÅT ER ALLA UTAN GRÄNS!