Ett år har gått

Vi saknar dig.
Det var det enda som stod i annonsen för ett år sedan.
Vi saknar dig.

"Det är ju det enda man kan säga" svarade pappa när jag sa att jag sett den i tidningen. Och nog stämmer det.

Saknaden gör sig påmind titt som tätt i vardagen. Bara en sån sak som att jag fortfarande kan komma på mig själv att lyfta telefonen och ska ringa och fråga mamma om något... Nej just det, jag kommer inte få något svar på hur man syr knapphål eller bakar klenäter.
Hon finns inte där längre och kan svara på mina triviala frågor.
Jag vet inte om jag fattat än att hon är borta eller om jag är så övertygad om att vi kommer ses igen att jag inte "behövt" vara mer ledsen än jag varit.

Men vem har egentligen rätten att bestämma vad som är min sorg och inte? Jag får ofta höra att "du verkar ju inte ha sörjt" eller "är du säker på att du har tacklat det här rätt?". Med vad är då rätt, kan ni vara så vänliga att berätta det för mig?
Handlar det om att jag inte ringt upp er mitt i natten och skrikit ut min ångest? Är det snarare en fråga om att ni ska ha fått first access till min smärta och panik, de riktigt smaskiga detaljerna som ni sedan kunnat briljera med att ni fick veta först?

Är det så att vi lever efter normen "gråter mest, sörjer mest" i samhället?
Tro mig, mina vänner, i så fall har jag sörjt mer än ni anar i min ensamhet.
Jag känner på mig att mamma hade sagt att vi skulle ta oss i kragen och sluta böla, tårar kommer inte få henne tillbaka ändå!
Jag föredrar att minnas de goda sakerna och le istället hellre än att fastna i ett påtvingat sorgetänk där andra ålagt mig att gråta.

Ett år har gått och jag är som sagt lite vilse ännu. Men jag tror så stenhårt på att vi kommer mötas igen på en plats där vi aldrig kunnat ana hur det är, men jag vet i alla fall att mamma inte kommer ha ont mer.

Vid sensommarvindars susning
Du somnade stilla
nu sjukdom och oro
ej mer gör dig illa
skönt är att veta
Du lider ej mer

Som sagt, mamma. Vi ses om ett tag och då kommer vi aldrig skiljas åt igen.
Det lovar jag.