Lyckligt lottad ändå

Jag tror att jag gnäller för mycket över mitt liv egentligen.
I-landsproblem som att man behöver köpa en större storlek på byxorna eller tjatet om att min tvåa snarare är en "en och en halva", tycks faktiskt ganska triviala när man ställer det i perspektiv till andra levnadsvillkor. Det kanske inte är läge att gnälla om en bostad man redan HAR, när närmare en miljon människor saknar tak över huvudet i Monrovia. Att sucka över att frukostlimpan inte innehåller tillräckligt lågt GI, framstår som idiotiskt när vi vet att svarta människor under apartheid nekades tillträde till specieriaffärer där vita handlade.

Jag fick mig en rejäl tankeställare och ett bryskt uppvaknande på bussen hem från jobbet sent igår kväll. Vid en av hållplatserna klev en tilltufsad man på, och drog en historia om att han tappat sitt busskort och borde få åka med ändå. Chauffören lät mannen åka med, kanske lidandes med honom som klev på alldeles plaskvåt av skyfallet. Jag tror inte jag var ensam om att grymta lite och fnysa åt att en del människor har mage att utnyttja system som de inte betalat en skattekrona för.
Nåväl, det var ju ändå kallt ute, och en resenär mer eller mindre kan ju inte göra något.

Mannen kupade sin ena hand framför munnen och försökte värma den. Den andra handen hade han instucken under jackan som om han döljde något. Genast kom fördomarna fram igen om att mannen ifråga säkert stulit något som han ville gömma.
Så spred sig doften i hela bussen. Jag trodde faktiskt att vi skulle få motorstopp när som helst, men jag höll tummarna för att jag skulle få komma hem i tid.
Bensin.
När huvudvärken höll på att sätta till förstod jag att doften måste komma inifrån bussen. Jag såg mannen i ögonvrån lyfta något mot munnen och ta en klunk ur en behållare.
Med bensin.

Helt plötsligt övergick mina fördomar till en enorm smärta i hjärtat. Hur kan det gå så långt? Vad har hänt i denna mannens liv som gjort att han gått de vägar han gått, och som har tagit honom till den punkt i ett missbruk att han dricker bensin?
Hur mycket smärta ryms i en människa, som får denne att känna behovet av att döva den med något som vi har i våra fordon?

Mina problem blev plötsligt genomskinliga jämte denne mannens. Jag lät mina egna bekymmer falla mot marken och kände min tacksamhet formas i tankar som jag ägnade mina älskade föräldrar. Så mycket jag är skyldig dem för att de har format mig till den jag är!

Jag är trots allt väldigt lyckligt lottad, med en lägenhet i en storstad och en rund mage som visar att jag har råd att äta mig mätt varje dag.
Det är annat än plågoandar och bensinångor...