3-årseran som tog slut

Okej, jag erkänner att jag är periodare i allt jag gör.
Ena stunden är jag ivrig spinningtjej som köper årskort på gymet och tränar sju dagar i veckan, för att i nästa förvandlas till en rodeltränande soffpotatis.
Även min blogg har blivit lite lidande på sistone, men nu känner jag för att ta mig i kragen och förtälja för alla ute i etern om mitt liv igen.

Sen jag flyttade från mitt älskade Karlstad så livet tagit så många nya vändningar. En del positiva, andra mindre roliga. Självklart saknar jag mina nära vänner som jag kan anförtro mig åt om precis allt. Tekvällarna på Våxnäs med J eller alla fnissattacker på MittiCity med S är bara några saker som jag tänker på som gör att ett leende sprids över hela ansiktet.
Sen vore jag hjärtlös om jag inte nämner alla underbara, fantastiska ungdomar på min förra arbetsplats! De har skänkt mig så mycket glädje och eftertanke, och jag tror att vi på många plan har växt tillsammans. Utan dem hade jag aldrig klarat av det jobbiga som jag stod i med arbetslaget.

Men så styrdes ju kosan mot Göteborg och alla nya möjligheter och bekantskaper.
Jobbet är fantastiskt kul, och jag har några jämnåriga kollegor som jag verkligen uppskattar. (Ja, de äldre är ju självklart också uppskattade!)

Det har varit extra kul att kunna leva ut mitt schlagerintresse ett snäpp till med fler likasinnade i Göteborgsområdet. Redan i oktober var jag på klubträff på Universeum, och i december var det dags för "inför Oslo"-träff.

Och så måste jag ju tillstå att det allra roligaste är att jag har lämnat en tre år lång väntan bakom mig. Han med stort H har numera infunnit sig i form av en IT-konsult i Högsbo! Aldrig några fler krystade singelmingelpartyn med skruvade lastbilschaufförer från Surte, tack gode Gud för detta!
Men kärleken är inte alltid helt lätt, inte ens när man har längtat så mycket efter den som jag! I höstas när "Han" dök upp i mitt liv blev jag rädd för att vara lycklig och drog öronen åt mig. Jag trodde inte jag kunde bli kär igen, och rapade upp de finaste klichéerna jag lärt mig utantill från såpoperavärlden.

"Jag är inte redo... Jag får lite panik... Du är en schysst kille, men..."

Ändock höll vi kvar vid varandra och umgicks. MYCKET.
Det är ingen överdrift om jag säger att vi sågs 2-3 gånger i veckan och gjorde heeeelt oromantiska saker som att gå på bio, äta ute eller dricka vin. (Till och med ni fattar ju bara av att läsa att det var något på G. Egentligen.)

Men så kom då dagen jag inte trodde skulle infinna sig.
Att se honom i famnen på en annan.

Smärtan. Tårarna. Insikten.

Då var det dags att bekänna vad jag helt plötsligt förstått att jag känt. Hela tiden!
Jag klandrade honom verkligen inte för att han gått vidare, jag hade ju ändå visat mig ointresserad!
Efter en bekännelse och viss betänketid gav vi i alla fall varandra en ny chans.
Och tack gode Gud för det!

Men nu känns allt helt rätt, och det roligaste av allt är ju att alla andra hade förstått att det var "något i luften" mellan oss...UTOM JAG!
Sent ska syndaren vakna, sägs det ju!

Kramar i miljoner till er alla! Njut av våren!
Eder nyförälskade värmländska